Två veckor…

Nu har jag tillbringat två veckor på sjukhus… Senaste veckan med dränering av gallgången och det börjar ta ut sin rätt, har tappat sju kilo sen förra torsdagen. Igår var jag så trött så jag somnade runt 1500 och sov tills nyss med några enstaka vakna halvtimmar. Vid 08 ska jag till operation och då hoppas man på att kunna fixa till gallgången så förhoppningsvis börjar jag piggna till efter det. Dom har fått tag i en specialist som tror sig kunna använda röret från förra veckan och föra in en stent så ett för mig skonsammare sätt än att montera en helt ny gallgång.

Blir i vilket fall sövd så lär inte märka något  😂

 

Ibland blir det inte som en tänkt sig och då får en ta det därifrån istället!

Förra inlägget fick ju heta Ryhov istället för Velothon Stockholm…. med underrubriken ”Helgen blev ju inte riktigt som jag tänkte mig…”
Den kan nu utökas till att ”Veckan blev ju inte som jag tänkt mig” eller ”Livet blev inte som jag tänkt mig”
Inlägget slutade söndagkväll och vips vart det måndag, behövdes visst en magnetröntgen så det hade bokats tid åt mig och efter röntgen fick jag ta en promenad hem för att sova i min egen säng istället för sjuksängen eller ja rent av hyttsängen på rigabåten, skulle ju till Riga för att turista (med Synapsen) den här veckan och komma tillbaka till Jönköping nu fredagkväll men tydligen ligger jag i sängen på Ryhov igen och påbörjar den här posten.

Tog bussen till Ryhov tisdag morgon för att få svar på vad röntgenbilderna visade, mådde bra och hade sovit hyfsat om än lite oroad över vad det  skulle bli för svar.
Klev in genom huvudentrén och bara såg hur mina händer vitnade och jag började frysa så jag skakade, upp till avdelningen och möter en sjuksköterska som säger god morgon jag ska ta lite kontroller på dig, bra säger jag jag fryser så fruktansvärt och visade mina vita händer, har du fått en stressreaktion säger hon och leder mig till sängen, blodtrycket är skyhögt och tempen 36,6…. klockan är nu åtta och läkaren ska komma runt nio så jag bäddar ner mig under dubbla filtar och ligger och skakar.
Pratar med honom och får tyvärr besked om att cancern är tillbaka, verkar vara en tumör på tarmen som täpper gallgången men jag ska få gå hem om jag vill bara min ”stressreaktion” lagt sig så jag bäddar ner mig igen men halv tio fryser jag ännu mer och trycker på larmknappen för att be om ytterligare en filt, tempkoll och jag har 39,9 så hem är inget alternativ, bukspottkörtelinflammationen är tillbaks och det rejält så det blir intravenös antibiotika och sängläge.
Onsdag börjar febern gå ner och på torsdag morgon ska jag få en gallgångskateter så man kan leda ut gallan utanför kroppen eftersom passagen är för trång eller man ska försöka dra den igenom den trånga passagen men det är för trångt så det går inte. På torsdagseftermiddagen ska även mina röntgenbilder analyseras av den samlade specialistkåren i Region Jönköping och Östergötland.

1615 torsdag eftermiddag och ”min” läkare och avdelningssjuksköterskan kommer in stänger dörren och så ska vi gå igenom vad som sas på konferensen, läkaren pratar, jag lyssnar, tar in vad jag vill höra, operation cellgifter bla bla bla, aha det blir samma upplägg som förra gången säger jag, cellgiftsbehandling och operation och sen en ny omgång cellgifter?

Nej säger han, nu missförstod du nog mig, operationen på onsdag är för att operera in en ny gallgång för vi kan ju inte hålla på att dränera bort gallan, den måste in i kroppen och användas, en vecka efter operationen får du komma till onkologen och påbörja cellgifterna, men tumören går tyvärr inte att operera, den sitter bakom bukspottskörteln och delvis runt aorta så försöker vi operera bort den tar vi livet av dig, vi kan heller inte ta vävnadsprov på den för då riskerar vi att punktera aorta och då tar vi livet av dig. Då smäller det till med full kraft, FAN jag har fått tillbaks skiten och den här gången går det inte att bota utan det blir palliativ cellgiftsbehandling i tidigt skede. Jag ska alltså få cellgiftsbehandling för att kunna leva så länge som möjligt och så bra som möjligt. Vi pratar lite till och sen lämnar läkaren oss och jag får prata ensam med den fantastiska sjuksköterskan som håller om mig och bara låter mig gråta en stund.

Hur ringer en son sin mamma och berättar att en har cancer, jag borde ju klara det enkelt, jag övade ju förra året…
Jag tittar på telefonen och säger jag måste ringa mamma och berätta men jag kan inte… Snälla kan du ringa? Givetvis gör jag det om du vill , får jag bara numret så går jag och ringer. Tack! jag fixade det bara inte… Ringer istället en av mina mycket goda vänner och pratar tills sjuksköterskan kommer tillbaka och då klarar jag att ringa mamma.
Jag vet ju egentligen ingenting mer än operation 20/9 och onkologen 27/9 men efter att ha pratat med mamma så bombar jag mina vänner och bara vräker ur mig skiten och det har jag fortsatt med sen dess och med det här bombar jag alla som jag inte hunnit med personligen.

Cancern är tillbaka, tumören går inte att operera, den har förmodligen gjort metastaser i ryggraden, ibland blir inte livet som en tänkt sig.

Så då tar vi det härifrån och framåt, den här bloggen tänkte ju jag skulle handla om min väg mot PBP 2019, är det realistiskt att jag kör PBP då? Jag vet inte, jag vet ingenting just nu, men ett steg i taget om jag första rundan får precis som förra gången nio veckor med cellgift för att försöka förminska tumören då är den omgången klar 29/11 och jag borde vara hyfsat biverkningsfri redan 22/11 då är det fem veckor till Abloc Winter Challenge och det ska räcka för att äntligen kunna cykla runt sjön på en och samma dag så nu är mitt närmsta mål förutom att hålla liv i matchen så länge som möjligt att faktiskt komma runt den 28/12 och att jag innan dess ska ha fått ihop en årstotal på över 1000km, rätt okej med två cellgiftsbehandlingar under året.

Kärlek till er alla och #levförfan

PS
Har haft en fantastisk lördag med mycket prat, lite gråt och massor med fika (fika är viktigt)
DS