Lugnet

Senast jag skrev skulle jag precis få flytta hem från Ryhov till min kära lilla lägenhet i Munksjöstaden och jag var lite rädd att det skulle bli ensamt, att ni mina vänner och bekanta inte skulle våga komma och hälsa på av rädsla att störa eller tro att jag behöver vila för att bli starkare men jag  skrev om det och ni har varit fantastiska, ikväll är faktiskt första kvällen jag inte haft besök vilket ger mig lite tid att posta ett blogginlägg.

Stort tack, ni är fantastiska!

Och jag är fortfarande sjuk och tar jättegärna emot besök och det vet jag att ni vet och att jag får, men var inte rädda för att titta in om en får fem minuter över det måste inte vara ett flera timmar långt besök, själva mötet är det viktiga, ni stör inte och ni tröttar inte ut mig;-)

Så vad har hänt och vad händer…

Det är en rätt absurd situation att få reda på att ens dagar är räknade, jag menar alla vet vi att vi är dödliga men det händer inte nu, sen, jag har ju all tid i världen att tala om för mina nära och  kära och alla andra hur viktiga dom har varit i mitt liv och dom vet ju att jag älskar dom, det måste jag ju inte berätta, det blir ju nästan jobbigt… Och pang så kan det hända, var  väl en  35åring som krockade i förra veckan, undrar om hen berättat för sina nära och kära.
Jag försöker verkligen utnyttja den här tiden, vet inte hur lång tid jag har kvar men vet ju att jag har en obotlig sjukdom som växer som värsta alien i min bukhåla.
Så jag utnyttjar tiden till samtal om högt och lågt, skratt och gråt.
Innan jag lämnade Ryhov hade jag ett fint möte med min begravningsentreprenör, ja, jag  har valt vem som ska hålla i ceremonin, tillsammans med min mamma och syster. Otroligt jobbigt men också otroligt skönt, vi pratade om vad som var viktigt för mig och vad som var viktigt för dom. Visade sig att detaljer som var totalt oviktiga för mig var viktigt för min kära mamma, tänk vad fel det kunnat  bli om jag bara skrivit ner utan att prata med dom, inte för mig jag kommer vara död, men för min kära mamma som kommer bli tvingad att begrava sin son. Att jag då kan göra val som kan underlätta för hennes sorgbearbetning är ju helt fantastiskt.

Väl hemkommen infann sig ett lugn, åkte med lillasyster hem och när vi svängde in till garaget och jag såg Munksjön så flög oron över att åka hem all världens väg. Att det sen precis innan plingat i messenger och första personen frågat om det var OK att besöka mig på kvällen hjälpte givetvis till… Sa jag att besök är viktigt…
Ringde hemsjukvården och talade om att jag var hemma och ett par timmar senare dök sjuksköterskan upp och sa hej och lämnade min ”vårdlåda” och pärm och tog sig tid att småprata och förklara hur allt skulle fungera. Vi har inga fasta tider dom kommer utan det är vid behov så nästa kontakt bestämdes till måndagen.

Lördag, har sovit fantastiskt i min egen säng för första gången på tolv nätter mår helt okej och ser fram emot att få åka på middag hemma  hos vänner på kvällen. Dagen går och strax före fyra börjar jag frysa, får frossa och ligger under täcket och skakar, min vän som är här får ringa hemsjukvården och på mindre än 25 minuter är två sjuksköterskor här,  helt otroligt.
Blir dock väldigt ledsen, kan ju inte åka på middagen jag sett fram emot så länge utan får ringa och meddela att jag inte kan komma och önskar dom en trevlig kväll.
Vad gör vänner då, jo, vi äter sen flyttar vi över kvällen till dig…

Förra måndagen fyllde jag 46, brukar aldrig fira min födelsedag men förra året och i år är ju lite speciella så huset fullt, underbart.
Inledde dock dagen på Öster Cykel, där jag fick skämma bort syster och min äldste systerson, helt fantastiskt att se deras leenden när dom provkört för dom helt fantastiska cyklar och Tommy var underbar i sitt tålamod när han förklarade för två icke cyklister….
Resultatet:

Cyklar!

På onsdag ska dom hämtas och jag hoppas verkligen  jag orkar åka med.

Har varit så torr i munnen så jag fått sprickor på tungan och så fort det var salt i maten kändes det som kocken tappat saltpaketet…
Älskade lillasyster som ju alldeles för nära har upplevt det här en gång tidigare när hennes make och grabbarnas pappa gick bort i cancer sa att du ska få testa det enda H kunde äta den sista tiden av samma anledning, micrade en  bakpotatis till mig och serverade  den med osaltat smör, kändes som den mest välkryddade och underbara maträtt jag ätit på flera år… Skumt hur kroppen fungerar och så stark du är syster, måste varit supertungt att behöva laga samma ”maträtt” igen fyra år senare..
Jag har dock läkt ihop lite i munnen så sen i torsdag kan jag  faktiskt äta lättkryddad mat, det gör lite ont men smakar i alla fall rätt.

I onsdag var det så dags för första läkarbesöket sedan jag kom hem, en läkare och en sjuksköterska från PVE och ansvarig sjuksköterska från hemsjukvården kommer då helt enkelt hem till mig klockan 09. Besöket genomförs sen i soffgruppen i vardagsrummet, hur avslappnat som helst, alla nedsjunkna i soffa och fåtöljer, laptop på bordet och skrivare på golvet och ingen stress.

I torsdags kväll blev  det pokerkväll, gubbarna kom över med hämtmat och spellåda, jag var trött och satt i soffhörnet och mös och lyckades käka lite fried rice.
Fredag, mamma och pappa skulle få titta på kapellet på skogskyrkogården och efter det kom dom upp till mig, vi tillbringade en skön kväll tillsammans innan dom fick åka ner till Good Morning vid Jordbron där jag bokat in dom så dom skulle slippa mörkerkörningen hem och dessutom kunde jag ju skicka dom till IKEA på lördagen, en kan ju inte sluta konsumera så tyckte jag  var värd en ny bäddmadrass….
Lördagskvällen bjöd på spontan pizza afton..

Jag äter inte så mycket men gott var det…

Orkade mig ut på lunch hemma hos vänner igår, skönt med lite miljöombyte  till en annan trygg plats!
Och stort tack till alla er som hörde av sig och erbjöd sig att ta med mig och titta på Wåffelcrossen, jag orkade inte riktigt ett sånt äventyr igår men frågan uppskattas väldigt mycket.
Och idag har jag haft besök mellan 10-16 underbart hur ni tar er tid att smita iväg och ta förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika hos mig istället för på jobbet, älskar er!!!

En komprimerad version av veckan som varit, inga komplikationer, blir lättare och lättare och är givetvis trött, men lugn och tillfreds och utnyttjar varje dag till max.
Älskar er alla och tack för att ni finns!
#levförfan
#fuckcancer

Tack för fotot Christer L!

 

Behöver en hjälp ber en om det!

Har nu tillbringat ytterligare en vecka på Onkologen men idag händer det!
Sjukhuset flyttar till Barnarpsgatan 123 och jag får följa med!
Någon kanske säger att jag får komma hem och det får jag ju på sätt och vis, men alla vårdresurser jag behöver på sjukhuset följer med, så rent praktiskt är det ett salsbyte som genomförs, jag lämnar sal 15 för sal 1203.
Det ska bli jätteskönt men har också gjort mig rädd och jag har gråtit av rädsla några gånger de senaste dygnen.

Livet på sal 15 senaste veckan har förutom då det rent medicinska varit fylld av besök, av er, nära vänner, bekanta, vi som  bara setts en gång innan jag hamnade här, släktingar jag inte sett på länge ja det har varit fullt hus i princip varje dag från förmiddag till kväll och det har varit helt fantastiskt och hjälpt mig något otroligt mycket! TACK!!

Så jag har alltså blivit rädd för att det här ska upphöra, att en ska tro att nu får Janne komma hem, nu är det bäst han får vila, jag vill inte störa eller någon annan orsak.

Men vad gör en om en är rädd, en försöker hantera det och jag gör det så här, för jag har också lärt mig att enklaste sättet att få hjälp är att be om den, jag ber er alltså, kom och hälsa på, det finns en porttelefon nere på  gatan, leta rätt på mitt namn på den och tryck ring upp så öppnar jag ytterdörren från mobilen. En får givetvis ringa och kolla innan om jag är hemma eller om det är mycket besök redan, men spontana överraskningsbesök är helt fantastiska har jag upptäckt!
En  behöver inte vara rädd för att trötta ut mig, jag vill bli trött av besök så jag sover gott på natten!

En får dock vara beredd på att jag är tunnare, ynkligare än sist, sjukdomen äter på mig och orkar en inte det behöver en inte utsätta sig för det, jag har full förståelse.

#levförfan
#livetärdetsomhändernu
#fuckcancer