Smärta, glädje, svamp, prylar….

Ytterligare en vecka har passerat och det är nu 61 dagar sedan jag fick reda på att cancern är tillbaka.
I tisdags tog ett par av mina vänner från högskoletiden med mig till Restaurang Sjön för lunch supertrevligt!

Lunch på Sjön!

Stannade till vid affärn på vägen hem, tänkte jag skulle fylla på kylen lite själv när jag ändå var ute, det högg till och gjorde ont i magen så jag  tryckte på knappen i morfinpumpen för en extra liten dos, hjälpte inte utan fick trycka fler gånger… Vid 15 gjorde det riktigt ont och jag fick  ringa på hemsjukvården som snabbt kom ut och  gav mig spruta med extra morfin och lugnande/avslappnande. Slocknade samtidigt som ytterligare vänner kom in genom dörren så Marco som åkt in från Göteborg fick lite sällskap i alla fall medans jag sov..

F&E satt kvar här och bara väntade så jag skulle slippa vakna ensam och det var så skönt rätt orolig över vad som hände.
Kvällen avlöpte utan att smärtan kom tillbaks visst lite extra ont och nått extra tryck på pumpen.

Pratade mycket i telefon, sökte lite tröst och mådde bättre och bättre.
Onsdagen hade mitt ex (Kristina) lovat att hjälpa mig att röja garderober (Så skönt att vi har en fungerande relation igen där vi båda insett att skilsmässan är en bra sak och har utvecklat oss båda till trevligare bättre människor) för att sortera ut vad jag behöver just nu (Hoddies, fillingar, bortom cycling strumpor och t-shirts….) och vad som ska slängas, skänkas osv..

Så avslutade tisdagen med att ringa henne för att bestämma tid. Berättar vad som hänt och hon frågar, ”Vem sover hos dig i natt om smärtan kommer tillbaka?” Svarar att det  har jag inte ens tänkt på… Känns det okej för dig så kliver jag upp och kommer bort, vill inte att du ska riskera att vakna mitt i natten och ha ont när du fortfarande inte vet vad som orsakar det. Visst vill du det är det helt okej, tror inte det ska behövas och  du kommer sova dåligt för jag  vaknar med fyrtiofem minuters mellanrum med kruttorr mun och måste dricka men du är välkommen.

Hon kommer hit, fixar i ordning kuddar och täcke och jag somnar utmattad efter mitt alvedon intag midnatt.
0200 vaknar jag och har ont så in i helvete, ringer hemsjukvården och dom är här efter fjorton minuter…. Snabbt men just då de längsta minuterna någonsin och att under den tiden bara få hålla en välbekant hand och vara rädd men ändå trygg var fantastiskt, tack för att du helt osjälviskt erbjöd dig att komma hit och ta hand om ditt ex.. Stort!

Får mer morfin och lugnande och slocknar igen, 0500 är det dags igen… Nattsköterskorna meddelar dagsköterskorna som kommer strax efter åtta för att kolla till mig, då har jag bara ont så får lite extra morfin men behöver inget lugnande och dom ordnar så jag ska få läkarbesök. 1100 kommer läkaren och  börjar undersöka mig, tankarna har gått till att jag fått tillbaka vätskan i bukhålan så att jag behöver ett nytt drän men  efter kläm och  tryck och mätning av ”midjemått” konstaterar han att det inte är det utan tumören har växt till sig och börjat trycka mot bukhinnan vilket gör jävulskt ont. Räknemaskin  fram och baserat på all extra smärtlindring jag fått senaste dygnet höjer dom dosen i morfinpumpen till den dubbla mot tidigare och det har fungerat sedan dess med bara ett fåtal extra tryck.

Vid tre kommer hemsjukvården och tittar till mig och kollar så att  allt fungerar, trött och sliten frågar jag om det är okej att jag åker  med lillasyster som är påväg för att hämta dom färdiga cyklarna och dom säger som vanligt, gör vad som får dig att må bra. Så när dom kommer samlar jag henne och grabbarna i sängen och berättar om senaste dygnet så dom ska veta och förstå om jag plötsligt får ont när vi är iväg.
I alla fall så glad att jag kan följa med, var ett extra orosmoment att tro att jag inte skulle fixa det..
Då hade jag  ju missat detta:

Cykelleverans!

Torsdagen kom och röjandet fortsatte tänk vad kläder och grejer som bara får hänga kvar trots att det varit fel storlek länge men nu är det ordnat, mycket av cykelkläderna har hittat nya hem men lite finns kvar om någon känner för att komma hit och prova och se om det passar, grejerna vill jag inte ha betalt för men en får gärna skänka valfri slant till valfritt välgörande ändamål en brinner för. Kompisar och Erikshjälpen har fått ett par kassar jeans, skjortor och t-shirtar.
Kompisen Janne och jag har pratat om att äta affärslunchen på Vy sen dom öppnade för den högst upp i Munksjötornet men det har hela tiden kommit något i vägen men i fredags blev det äntligen av, jag med öm mun petade bara i maten men en timme skönt samtal blev det och utsikten är bedårande..

Lunch på Vy!

Kvällen bjöd på spontan AW i lägenheten, folk droppade in och hade med sig något att tugga på och ett par öl, alkoholfri och med alkohol, allt efter tycke och smak, hoppas på repris på fredag så har en inget annat för sig droppa förbi vet ja…

Spontan AW!

Helgen blev bra men fick ett utbrott av svamp i munnen så det gör ont, skumt att en har en stor fet tumör i magen och smärtan från den kan en ta bort med morfin som i sin tur ger muntorrhet och svamp som gör ont och ont som inte kan dämpas med morfin…

Söndagen avslutades med ett magiskt samtal med mina systersöner i soffan, väldigt känslosamt men fint!

Måndagen blev också känslosam, fick lunchlåda levererad av Roine som gjort makalös lasagne (Mycket matprat från en som har ont så fort han äter…) och så ringer telefonen, hej är det okej om vi försöker ordna ett litet insamlingsevent och möjlighet för människor att ta ett varv runt Munksjön och reflektera över livet där och efteråt på Bonarelli som vi fått låna ett par timmar om en vill sitta ner och prata om smått och stort. Så om du  som läser detta oavsett om du känner mig eller ej har lust att hänga på, in på FB och klicka kommer i Cykellistans #levförfan event, välgörenheten dom valt är Team Rynkeby – Godmorgon Jönköping och  vill en  bidra med en  slant Swisha 123 426 29 45 och märk meddelandet med #levförfan

#levförfan
Team Rynkeby – God Morgon Jönköping

Idag tisdag är det för övrigt exakt ett år sedan jag fick magsäcken bortopererad, det har varit ett fantastiskt år!
#levförfan
#berättaförnågonhurviktigdenmänniskanäridittliv
Kärlek till er alla!

Lugnet

Senast jag skrev skulle jag precis få flytta hem från Ryhov till min kära lilla lägenhet i Munksjöstaden och jag var lite rädd att det skulle bli ensamt, att ni mina vänner och bekanta inte skulle våga komma och hälsa på av rädsla att störa eller tro att jag behöver vila för att bli starkare men jag  skrev om det och ni har varit fantastiska, ikväll är faktiskt första kvällen jag inte haft besök vilket ger mig lite tid att posta ett blogginlägg.

Stort tack, ni är fantastiska!

Och jag är fortfarande sjuk och tar jättegärna emot besök och det vet jag att ni vet och att jag får, men var inte rädda för att titta in om en får fem minuter över det måste inte vara ett flera timmar långt besök, själva mötet är det viktiga, ni stör inte och ni tröttar inte ut mig;-)

Så vad har hänt och vad händer…

Det är en rätt absurd situation att få reda på att ens dagar är räknade, jag menar alla vet vi att vi är dödliga men det händer inte nu, sen, jag har ju all tid i världen att tala om för mina nära och  kära och alla andra hur viktiga dom har varit i mitt liv och dom vet ju att jag älskar dom, det måste jag ju inte berätta, det blir ju nästan jobbigt… Och pang så kan det hända, var  väl en  35åring som krockade i förra veckan, undrar om hen berättat för sina nära och kära.
Jag försöker verkligen utnyttja den här tiden, vet inte hur lång tid jag har kvar men vet ju att jag har en obotlig sjukdom som växer som värsta alien i min bukhåla.
Så jag utnyttjar tiden till samtal om högt och lågt, skratt och gråt.
Innan jag lämnade Ryhov hade jag ett fint möte med min begravningsentreprenör, ja, jag  har valt vem som ska hålla i ceremonin, tillsammans med min mamma och syster. Otroligt jobbigt men också otroligt skönt, vi pratade om vad som var viktigt för mig och vad som var viktigt för dom. Visade sig att detaljer som var totalt oviktiga för mig var viktigt för min kära mamma, tänk vad fel det kunnat  bli om jag bara skrivit ner utan att prata med dom, inte för mig jag kommer vara död, men för min kära mamma som kommer bli tvingad att begrava sin son. Att jag då kan göra val som kan underlätta för hennes sorgbearbetning är ju helt fantastiskt.

Väl hemkommen infann sig ett lugn, åkte med lillasyster hem och när vi svängde in till garaget och jag såg Munksjön så flög oron över att åka hem all världens väg. Att det sen precis innan plingat i messenger och första personen frågat om det var OK att besöka mig på kvällen hjälpte givetvis till… Sa jag att besök är viktigt…
Ringde hemsjukvården och talade om att jag var hemma och ett par timmar senare dök sjuksköterskan upp och sa hej och lämnade min ”vårdlåda” och pärm och tog sig tid att småprata och förklara hur allt skulle fungera. Vi har inga fasta tider dom kommer utan det är vid behov så nästa kontakt bestämdes till måndagen.

Lördag, har sovit fantastiskt i min egen säng för första gången på tolv nätter mår helt okej och ser fram emot att få åka på middag hemma  hos vänner på kvällen. Dagen går och strax före fyra börjar jag frysa, får frossa och ligger under täcket och skakar, min vän som är här får ringa hemsjukvården och på mindre än 25 minuter är två sjuksköterskor här,  helt otroligt.
Blir dock väldigt ledsen, kan ju inte åka på middagen jag sett fram emot så länge utan får ringa och meddela att jag inte kan komma och önskar dom en trevlig kväll.
Vad gör vänner då, jo, vi äter sen flyttar vi över kvällen till dig…

Förra måndagen fyllde jag 46, brukar aldrig fira min födelsedag men förra året och i år är ju lite speciella så huset fullt, underbart.
Inledde dock dagen på Öster Cykel, där jag fick skämma bort syster och min äldste systerson, helt fantastiskt att se deras leenden när dom provkört för dom helt fantastiska cyklar och Tommy var underbar i sitt tålamod när han förklarade för två icke cyklister….
Resultatet:

Cyklar!

På onsdag ska dom hämtas och jag hoppas verkligen  jag orkar åka med.

Har varit så torr i munnen så jag fått sprickor på tungan och så fort det var salt i maten kändes det som kocken tappat saltpaketet…
Älskade lillasyster som ju alldeles för nära har upplevt det här en gång tidigare när hennes make och grabbarnas pappa gick bort i cancer sa att du ska få testa det enda H kunde äta den sista tiden av samma anledning, micrade en  bakpotatis till mig och serverade  den med osaltat smör, kändes som den mest välkryddade och underbara maträtt jag ätit på flera år… Skumt hur kroppen fungerar och så stark du är syster, måste varit supertungt att behöva laga samma ”maträtt” igen fyra år senare..
Jag har dock läkt ihop lite i munnen så sen i torsdag kan jag  faktiskt äta lättkryddad mat, det gör lite ont men smakar i alla fall rätt.

I onsdag var det så dags för första läkarbesöket sedan jag kom hem, en läkare och en sjuksköterska från PVE och ansvarig sjuksköterska från hemsjukvården kommer då helt enkelt hem till mig klockan 09. Besöket genomförs sen i soffgruppen i vardagsrummet, hur avslappnat som helst, alla nedsjunkna i soffa och fåtöljer, laptop på bordet och skrivare på golvet och ingen stress.

I torsdags kväll blev  det pokerkväll, gubbarna kom över med hämtmat och spellåda, jag var trött och satt i soffhörnet och mös och lyckades käka lite fried rice.
Fredag, mamma och pappa skulle få titta på kapellet på skogskyrkogården och efter det kom dom upp till mig, vi tillbringade en skön kväll tillsammans innan dom fick åka ner till Good Morning vid Jordbron där jag bokat in dom så dom skulle slippa mörkerkörningen hem och dessutom kunde jag ju skicka dom till IKEA på lördagen, en kan ju inte sluta konsumera så tyckte jag  var värd en ny bäddmadrass….
Lördagskvällen bjöd på spontan pizza afton..

Jag äter inte så mycket men gott var det…

Orkade mig ut på lunch hemma hos vänner igår, skönt med lite miljöombyte  till en annan trygg plats!
Och stort tack till alla er som hörde av sig och erbjöd sig att ta med mig och titta på Wåffelcrossen, jag orkade inte riktigt ett sånt äventyr igår men frågan uppskattas väldigt mycket.
Och idag har jag haft besök mellan 10-16 underbart hur ni tar er tid att smita iväg och ta förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika hos mig istället för på jobbet, älskar er!!!

En komprimerad version av veckan som varit, inga komplikationer, blir lättare och lättare och är givetvis trött, men lugn och tillfreds och utnyttjar varje dag till max.
Älskar er alla och tack för att ni finns!
#levförfan
#fuckcancer

Tack för fotot Christer L!